HEMMA

Nu har det gått några dagar sedan jag i fredags landade på svensk mark. Det är otroligt skönt att vara hemma, men samtidigt saknar jag alla som var med på expeditionen (och självklart även Janet), man kommer varandra väldigt nära när man bor tillsammans så isolerat som vi gjorde i 10 dagar. Jag har under de senaste dagarna fått frågan om jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka för att vara med om samma typ av expedition igen. I helgen då den riktiga träningsvärken i benen slog till så var jag inte speciellt sugen på att åka tillbaka, men nu skulle jag faktiskt kunna tänka mig att göra det!

Jag kollade in lite statistik över vilka som följt detta äventyr och tydligen har bloggen haft besök från Sverige, Norge, Finland, Storbritannien, Kamerun, Frankrike, USA, Japan, Thailand och Ryssland. Kul!

Inom kort kommer ett resereportage att publiceras i Rica Magasin, så bor du på ett av våra hotell under mars-maj kan du läsa om hela resan även i tryckt form.

I tisdags gav sig teamet ut ännu en gång för att hitta "Rica". Nu vet jag vilket otroligt arbete det ligger bakom spårning och märkning av elefanter så jag håller båda tummarna för att de verkligen hittar "Rica" den här gången!

Här är några av bilderna från expeditionen, för att se fler klicka här!

Frågade Sylvie vad frukten hette och fick svaret: "Fruit for monkey" 

Mike och Eno

Sorterade bönor inför morgondagens frukost

Elefantskelett från tjuvskytte

Lårbenet

En frukt som man kunde plocka i djungeln, smakade surt och sött på samma gång

"The Tagging Team"

FRÅN STADSRÅTTA TILL DJUNGELKATT

Sedan i måndags har vi vandrat runt i området kring Red Lake. För att komma dit vandrade vi uppför i ca 4 timmar, var riktigt tungt, hade jag inte varit så pass envis som jag är hade det helt klart varit ett läge där man helst bara skulle vilja lägga sig ner och gråta. Men det går ju inte. Under dessa 10 dagar då vi vandrat har alla i lägret berättat hur "strong" och "brave" de tyckt jag varit, de var nog inte så säkra på att jag skulle palla deras bushliv. När vi tagit oss upp till Red Lake tittade Mike på mig och sa "Du är trött - men du gör det! Du är väldigt stark mentalt." Och det är nog så, mental styrka och envishet har gjort att jag klarat dessa dagar trots trött kropp och skinnflådda fötter.

Men nog om det, det är ju trots allt elefanter det här ska handla om. Vi har totalt haft 4 tillfällen då vi stött på och kommit nära elefanter, men tyvärr så har det under alla dessa skett något som gjort att vi inte lyckats märka någon. Första gången var det för tät växtlighet runt elefanten vilket orsakade dålig sikt, det krävs nämligen helt fri sikt på max 20 m avstånd.

Andra gången stod elefanten åt fel håll på stigen, man vill helst skjuta pilen i rumpa så att elefanten springer bort från en, men den här gången fanns bara en väg för elefanten att springa och det mot oss, vilket är alldeles för farligt.

Tredje gången lyckades de skjuta elefanten men pilen måste ha träffat snett då elefanten sprang iväg utan att påverkas av bedövningen, det krävs en rak träff för att den lilla "katapulten" i pilen ska utlösa bedövningsmedlet.

Den fjärde och sista gången, vilken var igår, hade vi vandrat runt i många timmar, även suttit still några timmar för att vänta in att elefanterna skulle komma till sjön för att dricka och duscha på kvällen. Det började bli sent och det var sista chansen. Klockan 19 blir det mörkt så innan kl 18 måste man skjuta för att hinna med att spåra och sätta på halsband. Mike och Desire satt på span vid sjön, och vi andra en bit bort, klockan var ca 17 då vi hörde ett skott och sen hur elefanten rusade iväg från oss. Alla sken upp och trodde att vi äntligen lyckats, vi väntade in klartecken från Desire på walkie-talkien, men istället kom de tillbaka. Man kunde riktigt se besvikelsen i deras ögon. Pilen måste ha träffat en kvist eller något annat litet då den tagit fel rikting och missat elefanten. Eftersom det började bli mörkt var det bara att vandra tillbaka till lägret, alla lite besvikna och nedstämda.

Igår tog vi oss tillbaka till Limbe, fick en välbehövlig dusch och ordentlig mat (kommer inte äta bönor och sardiner på ett bra tag). Nu sitter jag på Charles de Gaulle i Paris och väntar på min flight.

Visst är det tråkigt att vi inte lyckades, men samtidigt är jag väldigt glad för det här äventyret. Att få ta del av det viktiga arbetet WWF gör i området och fått uppleva hur tungt och svårt det verkligen är att spåra och märka elefanter. Men än är inte hoppet ute, på tisdag ger sig teamet ut igen och förhoppningsvis hittar de då Rica!

Och de har sagt att jag får komma tillbaka när jag vill för att följa med på elefantjakt, för det klarar jag, jag är ju en "Very, very strong woman!" :)

DJUNGELRAPPORT

Har tyvärr inte haft någon mottagning uppe i djungeln på Mount Cameroon. Passar på att skicka en resumé nu när vi är lite längre ner och stundvis har mottagning. I måndags åkte vi till fiskebyn Idenau för att komma så nära vår utgångspunkt som möjligt. Jag, Sylvie, Mike och Desire åt middag tillsammans, grillad fisk med "pepe" (en stark röra som jag undvek eftersom jag testat tidigare och det kändes som att halsen brann), och gick sen och la oss. Kl 07.00 nästa morgon plockade 2 jeepar upp oss (vi är 18 pers i teamet, inkl bärare) för att köra oss till vår "drop point", sen började vi knata och det har vi i stort sett gjort sedan dess. Jag frågade Mike innan vi startade hur länge vi skulle vandra, han svarade 6-10 timmar (jag hade gissat på 3-4 tim!!) men det var bara att hålla god min. Visst hade de förvarnat om att det skulle bli jobbigt, men jag var nog ändå inte riktigt beredd på hur jobbigt. Efter någon timme var kläderna helt blöta och kroppen mör, men sen började kroppen vänja sig mer och mer. Efter 4 timmar vände sig en av bärarna, tittade på mig och utbrast: "You are strong!" Det kändes bra, nu kunde jag knata 4 timmar till kändes det som. Helt plötsligt blev Desire sjuk, fick magkramper och kräktes, så vi fick stanna och slå läger lite tidigare än planerat (ganska skönt faktiskt!). Under natten blev även Mike och Sylvie sjuka, men inte jag! Är riktigt glad att jag inte åt av pepen eftersom det måste varit den som gjort de andra sjuka.

Dagen efter mådde de hysat bra så vi kunde fortsätta. Benen kändes konstigt nog inte ett dugg trötta och jag hade heller inte fått ett enda skavsår. Kläderna från gårdagen hade hängt över elden under natten men var ändå inte riktigt torra. Allt är fuktigt i djungeln. Vi vandrade på i ca 6 timmar för att sen slå läger. Till middag serverades ris och sardiner i tomatsås. Alla sov kl 20.00.

I torsdags var första dagen vi gav oss ut för att verkligen spåra elefanter, vi hade sett några spår på vägen, men nu gav vi oss ut med all utrustning för att märka elefant. Vi vandrade runt på elefantstigarna, jag kände mig ganska lugn trots tydliga spår av att elefanterna traskat på samma stig bara några timmar tidigare. Helt plötsligt hörde vi elefanterna trumpeta på avstånd. Pulsen gick upp och vi smög oss sakta närmare, utan att se elefanterna. Vi smög runt i buskarna i ca 45 min för att sen inse att de måste fått vittring och gett sig av. Besvikna satte vi oss ner för att ta en paus och fika lite för att återfå energi. När vi satt där som mest avslappnat hördes prassel och sen en mycket hög trumpetning, den var nära, alla for upp från marken och slängde sig bakom närmsta träd. Jag kan nog helt ärligt säga att jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag stod bakom trädet i säkert 15 minuter medan Mike och Desire smög fram för att försöka skjuta elefanten med bedövningsgeväret. Tyvärr fick de inte fri sikt och kunde av säkerhetsskäl inte skjuta.

Under fredag, lördag och söndag har vi vandrat runt på stigarna för att göra ett nytt försök, men har tyvärr inte lyckats. Vi har sett mycket spår och vet därför att det finns elefanter i närheten. Imorgon ska vi vandra vidare till en sjö som heter Red Lake där vi hoppas kunna märka vår elefant. Annars så är lägerlivet helt okej, vi sover i tält, vandrar ca 7-9 tim om dagen och äter mycket sardiner. Att knata runt i samma kläder i stort sett varje dag utan att duscha börjar efter 6 dagar kännas naturligt, men tack gode gud för våtservetter!

NU ÄR DET DAGS...PÅ RIKTIGT!

Igår fick jag träffa Dr Mike Loomis för första gången. Han är en lugn och mycket trevlig man som till vardags arbetar som chefsveterinär på North Carolina Zoo. Han har under de senaste 14 åren ofta besökt Afrika och har märkt över 35 st elefanter. Mike gick igår igenom allt jag behöver veta inför expeditionen. Han berättade att vi tidigt imorgon kommer att börja bestiga Mount Cameroon för att sedan slå läger. Vandringen är mycket tuff då den sker i tung terräng. Mike säger att det är mycket fysiskt krävande men att det viktigaste är att man är psykiskt inställd på att det kommer bli tungt.

Han förklarade att det kommer vara väldigt varmt, så jag måste dricka mycket vatten både innan och under vandringen. Han sa även att det är mycket viktigt att jag säger till så fort det är något som inte känns bra, vilket kan vara trötthet, skavsår, yrsel eller minsta lilla sak som känns fel.

Efter vandringen upp för berget kommer vi att slå läger och i gryningen nästa dag ge oss ut för att spåra elefanter. Det är viktigt att vara tyst så att man inte skrämmer iväg eller stör djuren. Om vi lyckas hitta en elefant delar gruppen upp sig. Mike och några fler tar sig närmare för att skjuta elefanten med ett bedövningsskott. Elefanten blir då, såklart, mycket chockad och arg och börjar därför snurra runt för att sedan springa ca 200 m tills den ramlar ihop. Jag kommer tillsammans med den övriga gruppen att hålla mig på säkert avstånd tills elefanten somnat in.

Ett ca 25 kg tungt GPS-halsband monteras sedan runt elefantens hals innan den får en spruta för att vakna upp igen. Jag funderade först på om detta halsband kanske kunde skada elefanten på något sätt, men Mike har försäkrat mig om att elefanten inte tar skada och att tyngden är att jämföra med när vi människor bär ett vanligt halsband. GPS-halsbandet väger mycket på grund av att dess batteri ska hålla i minst ett år, efter det ramlar halsbandet av eftersom det är tillverkat av ett material som bryts ner av djungelns fuktighet.

Mike gick även igenom alla säkerhetsfrågor. Det viktigaste är att jag hela tiden håller mig till gruppen (vilket jag självklart kommer att göra!), vad de än säger åt mig att göra så maste jag göra det på en gång utan att ifrågasätta varför och om det verkligen uppstår ett nödläge då elefanten kommer mot oss går det inte att springa ifrån den utan jag ska då ställa mig bakom ett minst 30 cm brett träd. I en sådan situation gäller det att hålla sig lugn (yeah right!!) då elefanten kan jaga mig runt trädet, men den är mycket osmidig så därför tar jag mig runt snabbare. Det man ska akta sig mest för är betarna som är mycket vassa och lätt går igenom kroppens mjuka delar.

Vad tusan har jag gett mig in på?!?!, har jag frågat mig själv många gånger under det senaste dygnet. Jag kommer garanterat att vara livrädd under hela expeditionen, men jag känner mig samtidigt väldigt trygg med Mike och teamet.

Alla tycker det är väldigt roligt att jag ska följa med och att jag är tuff som vågar. De försäkrar mig även om att detta kommer bli en upplevelse att minnas för resten av livet - något jag absolut inte tvivlar på!

Bilderna är tagna från en tidigare expedition på Mount Cameroon.

LIMBE

Vi åker genom Limbe. George, vår chaufför, gillar Boney M, så skivan har spelats på repeat i bilen sedan jag kom i onsdags (med undantag från någon julskiva där de sjöng om white christmas). Jag gillar det! På något sätt förhöjer det hela känslan av vår tur genom staden.

På gatorna myllrar det av trafik och längs vägen finns massor med stånd där det säljs allt från frukt och snacks till västerländska secondhandkläder. Det går relativt enkelt att ta sig fram på gatorna men tycker man någon är ivägen används bilens tuta mer än gärna.

"En biltvätt utanför stan"

Folket här verkar så öppna, de flesta hejar på varandra och skrattar mycket. Men de verkar heller inte ha några problem med att säga ifrån eller ta en diskussion. Jag förstår inte vad de säger till varandra, men kan läsa på kroppsspråk och tonläge, vilket ibland kan vara ganska hetsigt.

När skolan slutar på eftermiddagen fylls vägkanterna av barn på väg hem. Barnen är otroligt söta och de stora hjälper de små. Det märks att de är vana att ta ansvar för varandra. När de går förbi vår bil tittar de lite underligt på mig, många av dem har aldrig sett en vit person i verkligheten förut, men de flesta ler och vinkar glatt. Barnen, både pojkar och flickor, har kortklippt hår. Anledningen till detta är att skolan ej tillåter barnen att ha långt hår då de vill att elevernas totala fokus ska ligga på skolan och deras utbildning. Men vissa privata skolor tillåter barnen att ha långt hår så man ser även små flickor i avancerade frisyrer och flätningar.

Efter en typisk afrikansk lunch, yam och okomobong (en kokad smaklös rotfrukt och en syrlig bladröra, som tillsammans faktiskt smakar helt okej!), åker vi för att hälsa på Janets moster och två kusiner som bor tillsammans i ett mycket enkelt hus.

När vi kommer har de fullt upp med dagens sysslor, de diskar, tvättar och skalar grönsaker. Vi sätter oss ned en stund för att prata och när vi sedan reser oss sträcker sig Janets moster efter en flaska sötrostade jordnötter som hon ger till mig innan vi går. Jag facineras över att alla jag träffar är så gästvänliga mot mig. Som ni säkert förstår så har jag det bra!

Angående elefantexpeditionen, den huvudsakliga anledningen till att jag är här, så har tyvärr Dr Mike Loomis bagage med alla medicinska preparat blivit försenat, så expeditionen har flyttats fram till tisdag. Jag hoppas kunna träffa Mike under dagen för att få mer information. Jag börjar bli lite nervös!

THE LIST

Mount Cameroon är inte bara ett berg täckt av snårig djungel där elefanterna bor, det är även en aktiv vulkan. Senast vulkanen hade utbrott var 1999. Glödande lava pumpades då ut från kratrar i berget och förstörde allt i sin väg då den rann ner från berget mot kusten. Lyckligtvis blev ingen människa skadad men marken och plantagen totalförstördes. Trots förödelsen är folket i Limbe lättade, för det kunde ha slutat väldigt illa.

"Området lockar till sig försäljare då det ofta besöks av turister"

Kamerun utvinner nämligen olja som exporteras till andra länder i centralafrika. I Limbe ligger oljeraffinaderiet vid kusten nedanför Mount Cameroon. Hade den glödande lavan nått kusten skulle det troligtvis skett en så stor explosion att hela Limbe hade utplånats. Men som ett mirakel stannade lavan, efter sin ca 4000 m långa färd, endast 200 m från kusten. Denna fantastiska historia har sedan utbrottet lockat många turister till området.

Enligt Janet bryter vulkanen ut ungefär var 10:e år. Så härmed kan jag alltså lägga till vulkanutbrott på listan (som hittills innehåller arga elefanter och parasitsjukdomar) över saker att akta sig för i Kamerun :)

HEMMA HOS APAN EMMA

Idag har vi besökt Limbe Wildlife Centre där omhändertagna djur far vard och husrum. Emma, en 15 ar gammal gorilla, bor pa centret tillsammans med andra djur som skyddats fran att bli sa kallat "bush meat". Ett timmerföretag hjälpte henne att komma till LWC. Hon var da mycket sjuk men har under sin tid pa centret blivit mycket stark och aktiv. Bland Emmas kompisar pa centret finns Schimpanser, Drill, Mandrill, Krokodiler, sköldpaddor och även The African Rock Phyton.

Skön stil

George, vår chaufför, och jag